Asgarv

Det här är min sorts humor. Inslaget om Tomas Bodström var ju bara helt hysteriskt roligt. Tina Nordström var iof på gränsen, men jag ser redan fram emot nästa veckas program.

Rent i hörnen

Nu har jag gjort det som jag tänkt på jättelänge. Jag har anlitat en städerska. Varannan vecka med start i morgon kommer hon och dammar, damsuger, torkar golv och städar toa och kök. För det betalar jag vitt såklart - med hushållsavdraget blir det mer än värt pengarna.

Jag är lat. Och less på småtjafset med maken om hur vi (för inte tusan är det väl bara JAG som har det ansvaret??) ska hålla den schyssta nivå jag (vi) vill härhemma.

Min energi är begränsad, jag väljer var jag ska lägga den.

Och ja, jag är värd det.

Just nu

Sitter och slösurfar och sippar på ett glas vitt. Mina grabbar är på affären och handlar lördagsgodis. Jag har precis kommit in efter att ha grejat i trädgården en timme. En dusch senare känns det rätt gött!

Har haft besök av kompis med dotter som är lika gammal som sonen. Efter en lite trevande inledning släppte de loss ordentligt och lekte järnet. Så härligt att höra dem bubbla inne i hans rum, därefter komma hoppsande och jagande varandra under kiknande skratt för att sedan tumla upp i soffan och få tag i varsitt kex.

Åh vad jag insåg förlusten av ett syskon i det ögonblicket. Att ha någon på armlängs avstånd att leka/busa/retas med - oavsett dag, tid, plats. Jo, jag vet att det inte är någon självklarhet att syskon gillar att leka med varandra. Men man har iallafall alltid någon där, vare sig man vill eller inte.

Självklart kan vi leka med kompisar och ha kontakt med kusinen. Men alla födelsedagar. Lördageftermiddagar i februari. Sömndruckna luciamorgnar med filt framför teven.Han kommer vara enda barnet. Och det svider i hjärtat.

På måndag börjar jag jobba igen. Kör igång på 50% några veckor till att börja med tills orken är tillbaka. Ser fram emot det, samtidigt som jag är lite ... inte rädd, men väl spänd över hur det kommer att kännas att konfronteras med frågor och välvilja. Nu när jag är "frisk" borde ju allt vara bra. Men när det fortfarande är kaos på insidan - vad säger man då när någon frågar hur man mår?

Antar att det löser sig. Det brukar det göra.

Det är över

Igår var jag på återbesök på KS. Jag fick goda besked: all cancer är borta. Ingen efterbehandling krävs, varken strålning eller cellgifter. Jag är "frisk"!

Kommer att gå på kontroller i 5 år, till att börja med var 4:e månad. Återfallsrisken är väldigt liten, endast några ynka procent. Jag väljer att se de 98% möjlighet till ett friskt liv istället. Och med så täta kontroller kommer de att upptäcka ett ev recidiv i tidigt stadium.

Jag kan förstås inte med ord beskriva vilken lättnad det innebär. Samtidigt är det en enorm overklighetskänsla. Det är som en stor tidslucka. I somras gick jag omkring intet ont anande. Över en natt blev jag plötsligt dödligt sjuk. Och nu - tre månader senare - är jag återigen frisk. På den tiden jag hunnit med två operationer med konvalescenser, goda och dåliga besked, hopp och förtvivlan. En berg-och-dalbana utan dess like, inte minst på insidan.

Jag borde vara jublande glad nu, göra vågen och strö konfetti, men i magen finns fortfarande en ledsen boll som inte vill försvinna. Och efter att ha pratat med kuratorn idag igen förstår jag att det är orimligt att begära det av sig själv. Jag är ju fortfarande så nära stormens öga. Och på något sätt är det först nu jag verkligen kan se (och känna) hur nära det faktiskt varit att det inte skulle gå bra.

Jag tror att jag har för höga krav på mig själv att kunna skaka av mig alla dessa känslor och bara gå vidare. Jag måste slänga bort föreställningen från hurtiga reportag om människor som berättar att "cancern förändrade mitt liv, nu kan jag se vad som verkligen är viktigt här i livet" och inse att man kan vara irriterad över dammråttor och skitig disk SAMTIDIGT som man är tacksam för att leva. Jag måste tillåta mig att sörja att jag inte kommer att vara gravid igen, att min son kommer att växa upp utan syskon SAMTIDIGT som jag gläds över att ha en fantastiskt underbar unge. Det är ok att vara ledsen för att livet inte blir som man tänkt sig. Att det känns skit att lägga ut spjälsängen på Blocket istället för att planera för var i sovrummet den ska stå.

Glädje och sorg existerar sida vid sida. Jag är ingen svag människa bara för att jag deppar nu, snarare vore jag omänsklig om jag INTE gjorde det. Och jag vet ju att det kommer att bli bättre. Tiden är min vän. För som en klok kvinna sade: man kan inte snabbspola livet.

På hemmaplan igen

Sonen och jag är hemma igen efter en vecka hos mina föräldrar. Är verkligen tacksam för att de ställer upp så osjälviskt och självklart: tar ledigt en hel vecka och grejar med honom 100% samtidigt som jag får all tänkbar service och suppport. Har lite dåligt samvete för att jag inte hjälpt till så mycket eller ens varit särskilt trevlig alla gånger. Har bara inte orkat. Humör och ork nere i skoskaften.

Måste nog prata med någon snart, det är frustrerande jobbigt att vara så här låg. Och så olikt mig på nåt vis. Jag VILL inte vara ett offer för deppet, vill kunna ta kommandot, bestämma mig för att vara glad och verkligen VARA glad. Men hur gör man det? Och när går sund bearbetning över i självömkan? Sånt funderar jag på.