Det är över
Igår var jag på återbesök på KS. Jag fick goda besked: all cancer är borta. Ingen efterbehandling krävs, varken strålning eller cellgifter. Jag är "frisk"!
Kommer att gå på kontroller i 5 år, till att börja med var 4:e månad. Återfallsrisken är väldigt liten, endast några ynka procent. Jag väljer att se de 98% möjlighet till ett friskt liv istället. Och med så täta kontroller kommer de att upptäcka ett ev recidiv i tidigt stadium.
Jag kan förstås inte med ord beskriva vilken lättnad det innebär. Samtidigt är det en enorm overklighetskänsla. Det är som en stor tidslucka. I somras gick jag omkring intet ont anande. Över en natt blev jag plötsligt dödligt sjuk. Och nu - tre månader senare - är jag återigen frisk. På den tiden jag hunnit med två operationer med konvalescenser, goda och dåliga besked, hopp och förtvivlan. En berg-och-dalbana utan dess like, inte minst på insidan.
Jag borde vara jublande glad nu, göra vågen och strö konfetti, men i magen finns fortfarande en ledsen boll som inte vill försvinna. Och efter att ha pratat med kuratorn idag igen förstår jag att det är orimligt att begära det av sig själv. Jag är ju fortfarande så nära stormens öga. Och på något sätt är det först nu jag verkligen kan se (och känna) hur nära det faktiskt varit att det inte skulle gå bra.
Jag tror att jag har för höga krav på mig själv att kunna skaka av mig alla dessa känslor och bara gå vidare. Jag måste slänga bort föreställningen från hurtiga reportag om människor som berättar att "cancern förändrade mitt liv, nu kan jag se vad som verkligen är viktigt här i livet" och inse att man kan vara irriterad över dammråttor och skitig disk SAMTIDIGT som man är tacksam för att leva. Jag måste tillåta mig att sörja att jag inte kommer att vara gravid igen, att min son kommer att växa upp utan syskon SAMTIDIGT som jag gläds över att ha en fantastiskt underbar unge. Det är ok att vara ledsen för att livet inte blir som man tänkt sig. Att det känns skit att lägga ut spjälsängen på Blocket istället för att planera för var i sovrummet den ska stå.
Glädje och sorg existerar sida vid sida. Jag är ingen svag människa bara för att jag deppar nu, snarare vore jag omänsklig om jag INTE gjorde det. Och jag vet ju att det kommer att bli bättre. Tiden är min vän. För som en klok kvinna sade: man kan inte snabbspola livet.
Kommer att gå på kontroller i 5 år, till att börja med var 4:e månad. Återfallsrisken är väldigt liten, endast några ynka procent. Jag väljer att se de 98% möjlighet till ett friskt liv istället. Och med så täta kontroller kommer de att upptäcka ett ev recidiv i tidigt stadium.
Jag kan förstås inte med ord beskriva vilken lättnad det innebär. Samtidigt är det en enorm overklighetskänsla. Det är som en stor tidslucka. I somras gick jag omkring intet ont anande. Över en natt blev jag plötsligt dödligt sjuk. Och nu - tre månader senare - är jag återigen frisk. På den tiden jag hunnit med två operationer med konvalescenser, goda och dåliga besked, hopp och förtvivlan. En berg-och-dalbana utan dess like, inte minst på insidan.
Jag borde vara jublande glad nu, göra vågen och strö konfetti, men i magen finns fortfarande en ledsen boll som inte vill försvinna. Och efter att ha pratat med kuratorn idag igen förstår jag att det är orimligt att begära det av sig själv. Jag är ju fortfarande så nära stormens öga. Och på något sätt är det först nu jag verkligen kan se (och känna) hur nära det faktiskt varit att det inte skulle gå bra.
Jag tror att jag har för höga krav på mig själv att kunna skaka av mig alla dessa känslor och bara gå vidare. Jag måste slänga bort föreställningen från hurtiga reportag om människor som berättar att "cancern förändrade mitt liv, nu kan jag se vad som verkligen är viktigt här i livet" och inse att man kan vara irriterad över dammråttor och skitig disk SAMTIDIGT som man är tacksam för att leva. Jag måste tillåta mig att sörja att jag inte kommer att vara gravid igen, att min son kommer att växa upp utan syskon SAMTIDIGT som jag gläds över att ha en fantastiskt underbar unge. Det är ok att vara ledsen för att livet inte blir som man tänkt sig. Att det känns skit att lägga ut spjälsängen på Blocket istället för att planera för var i sovrummet den ska stå.
Glädje och sorg existerar sida vid sida. Jag är ingen svag människa bara för att jag deppar nu, snarare vore jag omänsklig om jag INTE gjorde det. Och jag vet ju att det kommer att bli bättre. Tiden är min vän. För som en klok kvinna sade: man kan inte snabbspola livet.
posted by LaBello at 14:29
7 Kommentarer:
Vad skönt att höra att du är frisk. Jag tror och hoppas att du kommer att må bättre känslomässigt också så småningom.
Kram Lena
Det är klart att det tar tid att återhämta sig känslomässigt.
Men vilket fint besked!
Kram!
Men åh, vilket härligt besked!! Klart det tar tid att komma tillbaka till verkligheten, men du har väl inte bråttom? Och som sagt, hoppas du pratar med nån proffesionellt?
KRAM!!
Åh vad skönt att allt är borta! Jättekram! Ta det lugnt och ta hand om dig!
Puh. Skönt! Låt livet ta den tid det tar.
Åh vad skönt att höra att allt är borta och dessutom, att återfallsrisken är så låg! Hurra!
Fortsätt prata med kuratorn. Du kommer att känna när du inte behöver henne/honom längre. Låt allt ta tid (klyschigt, men sant) och ha inte bråttom genom sorgeprocessen.
Och kanske ses vi i adoptionsvärlden så småningom?
Så lycklig jag känner mig för din skull!!!
Det var ett underbart besked du fick - du kommer få se din son växa upp och han kommer få ha dej hos sig, vad kan vara viktigare?!?
Stor kram och lycka till!
FiaMaria
(som på tisdag får besked om vad som gömmer sig i knölen som växer på äggstocken...)
Skicka en kommentar
<< Home