Vänskap
Har tänkt på det här med vänskap. Vad är vänskap, hur underhåller man den, när märker man om en vän verkligen är en vän? Är jag en god vän?
Under hela denna resa har jag fått så många bevis på att jag är en viktig person i många människors liv. Det är verkligen en ynnest att få känna det, och faktiskt något gott som har kommit ur denna skit. Blommor, brev, choklad, mail, sms, telfonsamtal. Jag tar det som ett kvitto på att jag faktiskt varit en hyfsat god vän och att jag får tillbaka nu. Och att man inte behöver vara bundis från forever - vissa personer har jag nyss lärt känna och de känns viktigare än sandlådevännerna som jag idag inte har särskilt bra kontakt med. Många vänner har jag fått via nätet, knappt träffat IRL, ändå betyder de oerhört mycket. Det är rätt häftigt när kartan läggs upp så här.
Det är verkligen JÄTTE-svårt att veta hur man ska agera när något stort och allvarligt händer en person i ens närhet. Själv har jag stått vid sidan av och sett hur sjukdom, arbetslöshet, dödsfall och ofrivillig barnlöshet nästan brutit ner människor jag bryr mig om. Jag har inte haft en aning om vad jag skulle göra. Men man kanske inte behöver "veta" så mycket, inte "göra rätt".
Idag fikade jag med en kär vän. Hon har det verkligen supertufft just nu och återigen står jag där utan en aning om vad jag ska göra. Men jag tänker att det kanske räcker med den där McDonalds-muffinsen och ett öra som lyssnar. Mer har jag inte att ge just nu. Igår var det en annan vän som lyssnade på mig. Det räcker. Det är det som är vänskap.
Under hela denna resa har jag fått så många bevis på att jag är en viktig person i många människors liv. Det är verkligen en ynnest att få känna det, och faktiskt något gott som har kommit ur denna skit. Blommor, brev, choklad, mail, sms, telfonsamtal. Jag tar det som ett kvitto på att jag faktiskt varit en hyfsat god vän och att jag får tillbaka nu. Och att man inte behöver vara bundis från forever - vissa personer har jag nyss lärt känna och de känns viktigare än sandlådevännerna som jag idag inte har särskilt bra kontakt med. Många vänner har jag fått via nätet, knappt träffat IRL, ändå betyder de oerhört mycket. Det är rätt häftigt när kartan läggs upp så här.
Det är verkligen JÄTTE-svårt att veta hur man ska agera när något stort och allvarligt händer en person i ens närhet. Själv har jag stått vid sidan av och sett hur sjukdom, arbetslöshet, dödsfall och ofrivillig barnlöshet nästan brutit ner människor jag bryr mig om. Jag har inte haft en aning om vad jag skulle göra. Men man kanske inte behöver "veta" så mycket, inte "göra rätt".
Idag fikade jag med en kär vän. Hon har det verkligen supertufft just nu och återigen står jag där utan en aning om vad jag ska göra. Men jag tänker att det kanske räcker med den där McDonalds-muffinsen och ett öra som lyssnar. Mer har jag inte att ge just nu. Igår var det en annan vän som lyssnade på mig. Det räcker. Det är det som är vänskap.
posted by LaBello at 13:27
6 Kommentarer:
Vårt samtal gjorde stort avtryck här hos mig idag. Jag slängde mig på telefonen efteråt och ringde sambon och sa "hon är en sådan fantastisk människa!" (och när jag berättade varför så kunde han bara hålla med...)
Sedan efteråt så har jag funderat och känt att det finns en otrolig balans i ditt sätt att möta världen, du kan gå från stort till smått, mellan skratt och sorg, och inge en sådan enorm styrka mitt i allt det sårbara.
Jag är väldigt glad att få lärt känna dig!
Hej! Jag hittade din blogg via Polly, och... ja, jag vet inte. Du är vacker och modig och jag tycker så oändligt synd om dig och det du och din man och din son måste gå igenom. Det är otroligt, nästan skrämmande, vad man klarar bara för att man måste, för det gör man, man klarar det mesta. Men det gör inte det hela mindre jobbigt eller sorgligt. Kramar.
Jag håller med muffinmamman, hon slog huvudet på spiken. Du är en underbar och vacker person. :-*
Det är verkligen svårt att hitta de rätta orden när någon man tycker om mår dåligt. Ibland är det t o m svårt att veta hur man vill bli bemött när man själv är trasig i kroppen eller själen; det är inte alltid som det är så självklart. Oftast löser det sig om man inte tänker så mycket på hur man ska vara. Faktiskt.
Jag VET att du är en person som berör, som bryr dig om. En riktig vän, helt enkelt. Även om vi tappat kontakten... och jag inte vågade ta upp den under mina år i Stockholm pga trassel i livet och dåligt självförtroende... så har du funnits i mina tankar ofta. För mig har du berört!
Önskar så att jag kunde göra mer än att bara skriva några ord om att jag tänker på dig. Men tänker på dig gör jag. Massor. Och imorgon ännu mer!!!!
Mängder med kramar!
Jag har också funderat mycket över det där med vänskap. Vi är inte alltid så bra på att höra av oss särskilt ofta men på nåt sätt känns det inte som att det gör något för vi är nära ändå när vi ses. Det gör att jag ändå har känslan av att vi inte tappar bort varandra. Vänskap går upp och ner genom livet, intensifieras och avlägsnas då och då men även det är OK. Har man en gång hittat varandra kan man nog hitta tillbaka. Att du är fantastiskt - det stod ju rätt klart på bröllopet om inte annat, så många bra och varma tal! Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig kommer att få uppleva det igen. Stor kram. Jag önskar dig bra vibrationer imorgon.
Skicka en kommentar
<< Home