Sömnlös
Har på sistone fått sömnproblem. När jag väl somnat är det inget problem. Det är att just somna som är grejen. Ligger och vrider och vänder och funderar, ibland i timmar. I kväll lade jag mig kl 21. Var TRÖTT. Kl 00.30 kommer maken in - och jag har inte somnat. Han lägger sig, somnar på fem minuter. För min del är det kört, kan inte ligga kvar. Hamnar här istället, framför datorn.
Har fått tid för nästa operation, det blir torsdag i nästa vecka 11/10. Alltså precis en månad efter mitt första datum.
Dagarna går långsamt. Gör just ingenting, varje grej är ett projekt. Idag lämnade jag in bilen på verkstaden. I går var sonen hemma från dagis pga feber. I morgon kommer några tjejkompisar från jobbet med lunch. På fredag ska jag klippa mig. Så ser schemat ut. Önskar att jag inte var så förbannat däven, så att jag kunde göra en massa saker istället. Hade tänkt gå på museum, promenera, träffa folk etc men orkar ingenting av det. I morgon måste jag dock ta mig in till stan för att hämta ut teaterbiljetter - mamma och jag ska gå på Sound of Music när jag kvicknat till efter nästa operation.
Idag träffade jag på en vän, vars pappa gick bort i söndags. Cancer. Fy fan, man dör av den här jäkla skiten. Nu satt hans tumör i hjärnan och gick inte att göra något åt. Men ändå. Tankarna kommer (såklart).
Var faktiskt och träffade en kurator på kvinnokliniken i fredags. Har ju blivit erbjuden kuratorsstöd hela denna resa, men inte tyckt det varit nödvändigt eftersom jag pratar med så många ändå och skriver ju också. Har aldrig varit hos någon psykolog/kurator innan, så jag visste inte riktigt hur set skulle gå till. Jag berättade och grinade, hon lyssnade. Hon svarade inget revolutionerande men bekräftade att jag inte är onormal på något sätt. Att alla tankar är ok och att det tar tid att orka se framåt. Och det visste jag ju sedan innan, fast lite skönt var det ändå med någon som är neutral och som träffat kvinnor i min situation innan.
Hon påminde också om att jag måste försöka se till allt som är bra i mitt liv. Och det försöker jag verkligen. Jag har en underbar man och son, underbar familj och vänner. Ett fint hus, pengar så jag klarar mig, ett kanonkul jobb. Jag är lyckligt lottad på många sätt. Måste komma ihåg det när jag ligger där på natten och vrider mig bland de korviga lakanen och de svarta tankarna kommer smygande.
Har fått tid för nästa operation, det blir torsdag i nästa vecka 11/10. Alltså precis en månad efter mitt första datum.
Dagarna går långsamt. Gör just ingenting, varje grej är ett projekt. Idag lämnade jag in bilen på verkstaden. I går var sonen hemma från dagis pga feber. I morgon kommer några tjejkompisar från jobbet med lunch. På fredag ska jag klippa mig. Så ser schemat ut. Önskar att jag inte var så förbannat däven, så att jag kunde göra en massa saker istället. Hade tänkt gå på museum, promenera, träffa folk etc men orkar ingenting av det. I morgon måste jag dock ta mig in till stan för att hämta ut teaterbiljetter - mamma och jag ska gå på Sound of Music när jag kvicknat till efter nästa operation.
Idag träffade jag på en vän, vars pappa gick bort i söndags. Cancer. Fy fan, man dör av den här jäkla skiten. Nu satt hans tumör i hjärnan och gick inte att göra något åt. Men ändå. Tankarna kommer (såklart).
Var faktiskt och träffade en kurator på kvinnokliniken i fredags. Har ju blivit erbjuden kuratorsstöd hela denna resa, men inte tyckt det varit nödvändigt eftersom jag pratar med så många ändå och skriver ju också. Har aldrig varit hos någon psykolog/kurator innan, så jag visste inte riktigt hur set skulle gå till. Jag berättade och grinade, hon lyssnade. Hon svarade inget revolutionerande men bekräftade att jag inte är onormal på något sätt. Att alla tankar är ok och att det tar tid att orka se framåt. Och det visste jag ju sedan innan, fast lite skönt var det ändå med någon som är neutral och som träffat kvinnor i min situation innan.
Hon påminde också om att jag måste försöka se till allt som är bra i mitt liv. Och det försöker jag verkligen. Jag har en underbar man och son, underbar familj och vänner. Ett fint hus, pengar så jag klarar mig, ett kanonkul jobb. Jag är lyckligt lottad på många sätt. Måste komma ihåg det när jag ligger där på natten och vrider mig bland de korviga lakanen och de svarta tankarna kommer smygande.
posted by LaBello at 00:55
4 Kommentarer:
Det låter vettigt att träffa den där kuratorn ett par gånger. Lasta av dig jobbiga saker och gå därifrån med en lite lättare ryggsäck. Även om hon inte kommer med några revolutionerande lösningar så kanske du tänker lite annorlunda efter att hennes ord har sjunkit in.
Jag tänker på dig och håller tummarna! Den 11:e ska jag se till att det hålls tassar också, det brukar gå riktigt bra med de där tassarna. :-) Kram!
Jag har gått hos kurator när jag gått igenom svåra saker och jag tycker att det har varit jättebra, även om jag först tänkte som du (typ: jag pratar ju ändå med min man och mina vänner å så...). Men en kurator är ju proffs på att prata med folk som har det svårt och det är ju värt mycket. Ta all hjälp du kan få!
Kram!
Oavsett vad det handlar om så är nätter förrädiska. Minsta lilla grej blir stor och oöverstiglig. Om man då ligger och tänker på något som är en stor grej från början så blir det ju liksom helt naturligt till slut att man inte kan sova, inbillar jag mig. Sömnen kommer tillbaka. Räkna får så länge. Stor kram
polly skrev och jag kom hit. vill bara säga att jag tänker på dig och håller tummarna hårt.
Skicka en kommentar
<< Home