På hemmaplan igen
Sonen och jag är hemma igen efter en vecka hos mina föräldrar. Är verkligen tacksam för att de ställer upp så osjälviskt och självklart: tar ledigt en hel vecka och grejar med honom 100% samtidigt som jag får all tänkbar service och suppport. Har lite dåligt samvete för att jag inte hjälpt till så mycket eller ens varit särskilt trevlig alla gånger. Har bara inte orkat. Humör och ork nere i skoskaften.
Måste nog prata med någon snart, det är frustrerande jobbigt att vara så här låg. Och så olikt mig på nåt vis. Jag VILL inte vara ett offer för deppet, vill kunna ta kommandot, bestämma mig för att vara glad och verkligen VARA glad. Men hur gör man det? Och när går sund bearbetning över i självömkan? Sånt funderar jag på.
Måste nog prata med någon snart, det är frustrerande jobbigt att vara så här låg. Och så olikt mig på nåt vis. Jag VILL inte vara ett offer för deppet, vill kunna ta kommandot, bestämma mig för att vara glad och verkligen VARA glad. Men hur gör man det? Och när går sund bearbetning över i självömkan? Sånt funderar jag på.
posted by LaBello at 22:10
6 Kommentarer:
bara det faktum att du är så välformulerad i dina tankar är ett tecken på att du är en bit på väg.Men det går ju inte att snabbspola livet hur gärna man än vill.
Supermultikram!
Allt måste få ta sin tid. Jag hejar på dig, jag tycker du är fenomenal.
Kram!
De två tidigare tjejerna är så förnuftiga så jag säger bara KRAM!
Som de andra säger: Allt måste få ta sin tid! KRAM
Jag säger bara: gå och prata med någon!! Det hjälper!!
KRAM!!
Håller med Finna, det är skönt att få lite hjälp att sortera tankarna när livet inte alls uppför sig som man tänkt. Några få samtal kan räcka, jag tror att jag gick tre gånger när min pappa blev dödssjuk och nu i efterhand ångrar jag att jag väntade så länge med att gå och prata med ett pratproffs.
Kram, jag tänker på dig!
Skicka en kommentar
<< Home