Just nu
Sitter och slösurfar och sippar på ett glas vitt. Mina grabbar är på affären och handlar lördagsgodis. Jag har precis kommit in efter att ha grejat i trädgården en timme. En dusch senare känns det rätt gött!
Har haft besök av kompis med dotter som är lika gammal som sonen. Efter en lite trevande inledning släppte de loss ordentligt och lekte järnet. Så härligt att höra dem bubbla inne i hans rum, därefter komma hoppsande och jagande varandra under kiknande skratt för att sedan tumla upp i soffan och få tag i varsitt kex.
Åh vad jag insåg förlusten av ett syskon i det ögonblicket. Att ha någon på armlängs avstånd att leka/busa/retas med - oavsett dag, tid, plats. Jo, jag vet att det inte är någon självklarhet att syskon gillar att leka med varandra. Men man har iallafall alltid någon där, vare sig man vill eller inte.
Självklart kan vi leka med kompisar och ha kontakt med kusinen. Men alla födelsedagar. Lördageftermiddagar i februari. Sömndruckna luciamorgnar med filt framför teven.Han kommer vara enda barnet. Och det svider i hjärtat.
På måndag börjar jag jobba igen. Kör igång på 50% några veckor till att börja med tills orken är tillbaka. Ser fram emot det, samtidigt som jag är lite ... inte rädd, men väl spänd över hur det kommer att kännas att konfronteras med frågor och välvilja. Nu när jag är "frisk" borde ju allt vara bra. Men när det fortfarande är kaos på insidan - vad säger man då när någon frågar hur man mår?
Antar att det löser sig. Det brukar det göra.
Har haft besök av kompis med dotter som är lika gammal som sonen. Efter en lite trevande inledning släppte de loss ordentligt och lekte järnet. Så härligt att höra dem bubbla inne i hans rum, därefter komma hoppsande och jagande varandra under kiknande skratt för att sedan tumla upp i soffan och få tag i varsitt kex.
Åh vad jag insåg förlusten av ett syskon i det ögonblicket. Att ha någon på armlängs avstånd att leka/busa/retas med - oavsett dag, tid, plats. Jo, jag vet att det inte är någon självklarhet att syskon gillar att leka med varandra. Men man har iallafall alltid någon där, vare sig man vill eller inte.
Självklart kan vi leka med kompisar och ha kontakt med kusinen. Men alla födelsedagar. Lördageftermiddagar i februari. Sömndruckna luciamorgnar med filt framför teven.Han kommer vara enda barnet. Och det svider i hjärtat.
På måndag börjar jag jobba igen. Kör igång på 50% några veckor till att börja med tills orken är tillbaka. Ser fram emot det, samtidigt som jag är lite ... inte rädd, men väl spänd över hur det kommer att kännas att konfronteras med frågor och välvilja. Nu när jag är "frisk" borde ju allt vara bra. Men när det fortfarande är kaos på insidan - vad säger man då när någon frågar hur man mår?
Antar att det löser sig. Det brukar det göra.
posted by LaBello at 16:42
4 Kommentarer:
Det är ju inte så konstigt att det hugger till i hjärtat. Ni hade ju planerat en helt annan framtid och helt plötsligt så ändras allt. Jag har sagt hela tiden att om inte jag skulle kunna få fler barn av nån anledning så spelar det ingen roll för jag har Stella.
Men jag vet att om det scenariot skulle uppstå så skulle det svida rejält i hjärtetrakten, inte minst för hennes skull.
Jag förstår inte ens hur du kan vara så positiv som du är!
Bamsekram!
Med jobbgrejjen, det är så himla lätt att känna att man borde förklara sig och berätta "allt" men det finns inga sådana skyldigheter alls, jobbet är jobbet och man väljer precis hur mycket man vill berätta om vad som händer på ett personligt plan. Sedan tror jag att många längtar efter dig och kommer att snubbla på fötterna för att få krama om dig ordentligt ;)
Det har gått väldigt kort tid sedan du fick din diagnos, även om miljoners av saker har hänt sedan dess, känslorna kring ett syskon städas inte bort på två sekunder. Det är en väldigt provocerande sak du har ställts inför och bara att du har satt ord på vad förlusten innebär är galet starkt av dig. Konceptet Familj innefattar ju ett hem med liv och rörelse och på sikt gäller det kanske att hitta alternativa uttryckssätt för det. Att busa runt med en hund utklädd med luciaglitter på luciamorgonen är också mysiga familjeminnen (om nu inte någon är pälsdjursallergiker i familjen), jag växte ju upp som sladdbarn och har mer minnen av våran hund än av mina äldre syskon...
kramar kramar kramar!
Men adoption kanske kan vara ett sätt?
Ja det gör ont i min hjärterot också när jag läser dina ord.
Om någon frågar hur du mår så kan du säga sanningen, om du orkar och har lust, eller bara säga bra och inte säga mer om du inte känner för att kläcka ur dig mer. Man behöver inte vara ärlig jämnt.
Men frågar någon hur du mår kan du väl alltid svara, skit, tack, men jag hoppas det går över.
:-)
Skicka en kommentar
<< Home