Raspelirasp och längtelilängt

Mina händer gillar inte vintern. Torra som 1:ans sandpapper. I helgen har de dessutom fått vara extra mycket i vatten då vi hjälpt svärfar med ett och annat, med följden att jag nu skulle kunna slipa träskivor med bara händerna.

Förövrigt har det hänt lite grejer som får följder framöver. Say no more då det återstår en del detaljer, men bra blir det.

Resan till Thailand är nu också bokad förresten. Avresa 1/1 2012 och jag längtar redan. Jisses, det här blir en utdragen nedräkning.

Sedär, ännu ett spirituellt och meningsfullt blogginlägg. Ärligt talat - min storhet som bloggare peakade nog på den tiden det hette "Dagbok på nätet". Måste ta mig en funderare på om det är värt att hålla liv i denna sida eller om jag ska lägga om kursen. Alt gå och fiska. Igen.

Svalt och skönt

Det är fortfarande hundra minusgrader ute och vi har eldat som galningar i kaminen. Först för mys, sedan för att det faktiskt är jävligt kallt i huset. Hoppsan - maken stängde visst AV pannan eftersom vi eldade så friskt. Fiffigt. Nu är veden slut och jag sitter här med fleece och fårskinnstofflor och väntar på att pannan ska komma ikapp. Kanske kan bryta upp parketten och stödelda lite under tiden.

Gul snö

Jag lämnade fortet och tog en promenad i solen. Det var härligt. Jag gick i 41 min. Jag vet det på minuten eftersom det var exakt så lång tid kvar på ljudboken jag lyssnade på när jag gick ut och jag hörde sista ordet läsas när jag svängde in på uppfarten.

40 min i modest tempo - vad kan det ha blivit? Låt oss gissa på 3 km. På denna lilla runda mötte jag kanske fem personer med hund i koppel. Och på denna runda passerade jag EN MILJON gula fläckar i snön. Jag överdriver inte!

Alltså, jag har egentligen inget emot hundar. Och jag vet att man inte kan begära att hundägare ska skotta upp den gula snön på samma sätt som de (flesta) tar hand om hundbajset. Men jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är s-u-p-e-r-ä-c-k-l-i-g-t med alla gula fläckar som kantar promenadvägarna här i söderort. Det är ju för farao snitslad bana.

Hoppas på antingen a) lite mer snöfall så att det försvinner under nysnön eller b) vårväder så att det gula töar undan. Vik hädan gulsnö!

Fotnot. Det kan också vara så att den här aversionen och vresigheten kan bero på blodsockerfall. Dags för lunch.

Baby trashes bar

Senaste veckorna har det snurrat runt en massa posts på FB och även skrivits en hel del i pressen om filmen där en ettåring kläs ut till Las Palamstant och filmas i olika sekvenser tillsammans med marionettdockor. Klippet som cirkulerar är tydligen en del av en längre film, som inte bara fått visats på någon festival utan även belönats med ett fint filmpris.

Majoriteten - ja faktiskt 100% - av de postningar jag fått från vänner på fejjan har varit positiva, ja rent av lyriska. Detta är tydligen höjden av humor. Själv blir jag bara beklämd. Tycker inte det finns något underhållande alls i att klä ut en ettåring till fyllo med bh och smink och låta henne grisa ner sig.

Självklart fattar jag att det är ironi och en kommentar till att många svenskar regrederar till babystadium när vi åker på chartersemester. Icke desto mindre får jag en klump i magen när jag ser den lilla tjejen utklädd och nerkladdad och undrar hur det kommer kännas för henne om 10 år när hon tittar på detta och frågar sig varför hennes föräldrar lät henne vara med på detta.

I DN idag är det en intervju med filmmakaren - han är också flickans pappa. Där säger han att att han tycker filmen är rolig och att den är gjord som en kärleksförklaring till henne.

Jag undrar hur man är funtad om man gör en kärleksförklaring till sin dotter på det viset. Det är i alla fall inte ett sätt som jag skulle använda för att manifestera hur mycket jag älskar min son. Han är värd oceaner mer respekt än så.

Det kanske är konst, vad vet jag. Jag tycker iallafall mest att det är konstigt. Och lite sorgligt.

Update

Tillbaka efter ett rejs till Sickla. Lillen sov i bilen och njuter nu av favoritrullen Bee Movie för x:e gången i ordningen. Maken joxar med nåt elektriskt och själv tar jag tag i kvällens middag. Au revoir tristess. Eller?

Myrkryp och tristess

Nu har jag inte varit utanför det här husets fyra i väggar på låt mig se: närmare 100 timmar (om man bortser från en tur till vårdcentralen och apoteket med lilleman). Jag håller på att få dvärgbandmask. Eller nåt annat kryp, skit samma vilket, det känns i alla fall som att hela kroppen är invaderad. Tyvärr är det hundra minusgrader och vi är fortfarande hängiga så det lär bli ett dygn till innan nåt spännande kan hända. Det har blivit några parti Betapet för mycket för mig och någon timma för mycket tecknat för sonen. Inte om man frågar honom iofs, han skulle nog kunna titta på tv 24/7 om han fick. Och mer blir det för ikväll vankas Mello. Med hyggligt intressant startfält, för omväxlings skull. Nä man kanske skulle orka pallra sig iväg till affären och proviantera. Innan jag tråkat ut någon mer på kuppen.

Timmerstockar DeLuxe

Oh Lord vad en 5-åring med förkylning kan snarka. Som en hel karl. Minst.

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Veckan i Sälen var kanon. Grymt skönt att komma bort. Underbart att ha kvalitetstid tillsammans med familjen. Härligt att röra på sig och få frisk luft. Lindvallen var toppen med barn och jag skulle gärna åka dit igen.

Väl hemma igen drabbas först jag av dunderförkylning, därefter sonen. Jobbar inte ens en halv dag innan det är dags för ännu ett bakslag för arbetssättet inom ramen för min roll. Ovanpå omorganisationen och varslen om uppsägningar som lagts veckan innan. Som lax på löken fick maken idag ett negativt besked rörande jobb.

De uppladdade batterierna tömdes snabbt den här gången. Och jag inser att det är sant som det sägs i den där strippen "Ernie" som jag haft urklippt från gymnasietiden: "Livet är inte bara Hawaii". Undrar varför jag sparat den. Jag kanske behöver påminnas om livets baksida?

Men det har hänt bra saker också. Vi har varit med i DN :-). Jag har fått förfrågan om att tala på ett internationellt forum kring ett ämne som jag brinner för. Spännande men läskigt förstås.

Det finns alltid två sidor av ett mynt. Man bestämmer själv vad man fäster störst vikt vid. Om glaset är halvtomt eller halvfullt.

Jo jag vet att det är floskel-VM. Men man måste ju försöka, eller hur?

Hä bar å åk!

På söndag bär det iväg på skidsemester. Vi åker till Lindvallen. Eller, bär iväg och iväg. För maken och sonen bär det av på söndag. Själv har jag lite jobb att fixa så jag kommer efter på tisdag kväll med tåg. Eller, tåg och tåg. Det är inte precis X2000 Stockholm-Sälen. Intercity till Borlänge, därefter landsvägsbuss till Malung, där jag hoppas bli upphämtad med bil.

Men ändå! Kollade just in långtidsprognosen på yr.no. Det blir morsom! :-)

Reklam som träffar mitt i prick

Volkswagens reklamfilm för nya Passat går verkligen rätt in i både hjärta och mage.

Jag tycker det är helt briljant att våga vänta 30 sekunder innan produkten visas upp och ytterligare femton innan man lyfter fram usp:en (möjligheten att fjärrstarta). Det krävs en stark marknadschef för det. Snacka om att bygga varumärke.

Bravo!



Apropå bilar så har jag idag haft min egen lilla pärla inne på verkstaden. Nya bromsbelägg samt erforderlig milaservice (bilen sade själv till om att den ville ha båda). 7000 pistoler senare konstaterar jag att det kostar att ligga på topp.

Äntligen!

My precious!