Vägskäl

Idag har jag tagit itu med något jag gruvat mig för en lång tid: sorterat alla barnkläder. De har legat i påsar och flyttkartonger och väntat på att denna dag skulle komma.

Fyra högar blev det. 1) med de minsta storlekarna upp till 80 som ska till vännerna i Göteborg som fick en liten prins i julklapp. 2) med strlk 86 och uppåt som ska till sonens nya kusin i Malmö. 3) Slitna men fullt okej som Myrorna får hantera. 4) Att spara som minnets klenoder.

Det var den sista högen som blev jobbigast. Den blev också minst - fyra saker behöll jag.

Sparkbyxorna vi åkte hem i från BB.

Favoritbodyn med Laban.

En liten mössa vi har speciella minnen med.

De första sandalerna som han lärde sig gå i.

Jag hade hoppats att just dessa - och alla andra fina kläder, knappt använda - skulle komma till användning igen för en lillebror eller lillasyster. Nu blir det inte så. Istället blir det andra fina barn som förhoppningsis får nytta och glädje av dessa plagg jag valt ut med omsorg och kärlek.

Fortfarande känns det så jäkla orättvist. Precis som sonen gör när han känner sig förfördelad vill jag stampa med foten och vråla "det är inte rättvist". Men det hjälper ju inte. Det är som det är och det enda jag kan göra är att lära mig leva med det.