Stockholmare

Varken jag eller min man kommer från Stockholm från början. Jag från ett litet samhälle i Närke, där mina föräldrar bor kvar (och det är där vi nu befinner oss).

Det är nästan 20 år sedan jag flyttade härifrån och för varje gång jag kommer hem - för konstigt nog säger jag fortfarande att jag ska åka "hem" när jag åker hit - blir jag lite mer stockholmare. Hänger inte med i snacket om folk längre. "Vem var det nu igen" är min ständiga fråga när människor i trakten kommer på tal. Inte heller platser har jag koll på. Inför onsdagens besök på Kolmården skulle pappa förklara genaste vägen härifrån. Det blev tre kontrollsamtal på mobilen och en omväg innan vi var på rätt köl. Å andra sidan hittar jag med både bil och till fots i Stockholms innerstad, och har även koll på en del av förorterna.

Min dialekt är också ett saligt mischmasch. En hel del närkingska finns dock kvar i botten och glider lite snyggt upp till ytan efter en vecka här. Inge viiiiidare. :-)

Sonen däremot är ju född och uppvuxen 08:a, vilket hörs på en del av hans vokabulär. Detta uppmärksammades av min ena bror, som frågade lillen:

- Ska du bli stockholmare när du blir stor?

Varpå 3-åringen svarar:

- Nej, jag ska bli brandman!