Tankar
Det går allt längre mellan svackorna och jag tänker allt mer sällan på cancern. Men häromdagen kom två brev från Karolinska, och då blir det på riktigt igen. Ett innehöll kallelse till en av de regelbundna kontrollerna som jag ska gå på var 4 månad. Det andra var en remiss till mammografiundersökning, vilket jag själv bett om. Måste göra den undersökningen, vill kunna bocka av det på listan.
I takt med att värmen och sommaren nalkas närmar sig också en massa årdagar. Årsdagen av första kontrollen av de konstiga mellanblödningarna (check), årsdagen av beskedet att resultatet såg konstigt ut och att jag behövde komma tillbaka på ännu en undersökning (check), årsdagen av Det Värsta Beskedet och hela cirkusen som då drog igång. Då man fick lära sig en massa helt nya begerepp som cancerstadier, metastaser, cytostatika, brackibehandling, hysterektomi, trachelektomi jadajadajada.
Det är helt ofattbart att det redan gått ett år. Och det är lika ofattbart att det BARA gått ett år.
Det är märkligt och fantastiskt att jag kan funka som en hel människa, ha en vardag, ett framgångsrikt yrkesliv och en fungerande relation. Jag kunde lika gärna suttit på avbytarbänken.
Jobbigast blir det när jag, som idag, ser sonen leka för sig själv. Och inse att sådan blir nu hans hela tillvaro. Ensambarn.
Hans bästa kompis blir storebror om några veckor. Därför är det mycket prat om bebisar nu. Häromdagen kom han med följande storslagna kommentar:
Sonen: E har tjock mage.
Jag: Ja, hon har en bebis i magen.
Sonen: Mamma också bebis i magen?
Jag: Nej det har jag inte.
Sonen: Men din mage är tjock!
Ännu så länge är hans kommentarer oskyldiga och jag har lärt mig att handskas med dem. Men det är klart att de kommer att återkommer med djupare innebörd.
Jag har skrivit massor om detta förut och det här inlägget har inget nytt att komma med. Det blev bara ännu ett terapi-inlägg och utslag av ett behov att älta. Men de kommer iaf mer sällan. Alltid något.
I takt med att värmen och sommaren nalkas närmar sig också en massa årdagar. Årsdagen av första kontrollen av de konstiga mellanblödningarna (check), årsdagen av beskedet att resultatet såg konstigt ut och att jag behövde komma tillbaka på ännu en undersökning (check), årsdagen av Det Värsta Beskedet och hela cirkusen som då drog igång. Då man fick lära sig en massa helt nya begerepp som cancerstadier, metastaser, cytostatika, brackibehandling, hysterektomi, trachelektomi jadajadajada.
Det är helt ofattbart att det redan gått ett år. Och det är lika ofattbart att det BARA gått ett år.
Det är märkligt och fantastiskt att jag kan funka som en hel människa, ha en vardag, ett framgångsrikt yrkesliv och en fungerande relation. Jag kunde lika gärna suttit på avbytarbänken.
Jobbigast blir det när jag, som idag, ser sonen leka för sig själv. Och inse att sådan blir nu hans hela tillvaro. Ensambarn.
Hans bästa kompis blir storebror om några veckor. Därför är det mycket prat om bebisar nu. Häromdagen kom han med följande storslagna kommentar:
Sonen: E har tjock mage.
Jag: Ja, hon har en bebis i magen.
Sonen: Mamma också bebis i magen?
Jag: Nej det har jag inte.
Sonen: Men din mage är tjock!
Ännu så länge är hans kommentarer oskyldiga och jag har lärt mig att handskas med dem. Men det är klart att de kommer att återkommer med djupare innebörd.
Jag har skrivit massor om detta förut och det här inlägget har inget nytt att komma med. Det blev bara ännu ett terapi-inlägg och utslag av ett behov att älta. Men de kommer iaf mer sällan. Alltid något.
posted by LaBello at 22:02
4 Kommentarer:
STOR KRAM till dig. Kan ju inte förstå, bara ana.
Min bror med fru fick beskedet för några veckor sedan att det inte blir några syskon till deras son (de har fått barn med hjälp av äggdonation, men inga fler ägg hade överlevt). En sorg. Samtidigt som många kommer med de just då så plumpa kommentarerna "ni ska vara glada för att ni har en i alla fall". Det är de ju självklart. Men längtan efter syskon var stor. En sorg att ta sig igenom. Inte blir det lättare för dem att se mig som har två tätisar.
Vilken resa du varit med om det senaste året!!! Var rädd om dig!
Kram!
Men det gäller ju att komma ihåg att man överlever ju faktiskt som ensambarn också! Jag är ensambarn och det har inte gått någon nöd på mig pga det.
Att jag är ensambarn kommer sig av två saker:
1. Min mamma har 9 syskon.
2. Det tog drygt 4 dygn innan jag till slut föddes.
Och egentligen är det först nu som jag saknar syskon, nu när mina föräldrar håller på att bli gamla. Men jag är nöjd ändå!
Hej!
Vad fint du har skrivit, så sorgset men ändå finns hela tiden din livsglädje närvarande. Är i samma sits som du, har ett barn och just fått besked om livmoderhalscancer, har gjort Mr och lugnröntgen och de har inte hittat ngn spridning. De kommer att försöka göra en trachelektomi, så nu får jag försöka hålla humöret uppe. Det var jätteskönt att få läsa dina tankar, tack för att du delar med dig.
Kram
Skicka en kommentar
<< Home