I've got my legs, I've got my blood, I've got my life!

Idag var jag på återbesök på Radiumhemmet och fick information om lymfutrymningen jag genomgått i samband med operationerna. Jag har ju blivit av med ett gäng lymfkörtlar i bäckenet, vilket kan leda till ödem i benen om man inte passar sig. Man ska t ex undvika stark värme och kraftig fysisk ansträngning. Normal aktivitet är dock bara bra för cirkulationen och jag uppmanades att komma igång med träning igen.

Så. Influerad av denna uppmaning snörade jag på mig joggingskorna och gav mig ut på min första runda sedan cancerbeskedet. Tog det väldigt lugnt för att känna efter vad kroppen tål och orkar. Sprang ingen lång runda och som sagt inte i något högt tempo. Men jag var igång. Jag bara njöt av att känna benen bära mig och tänkte på vilken TUR jag har som kan springa - jag kunde lika gärna legat med ett dropp cellgifter i armen väntandes på strålning.

Ibland slås jag av insikten hur NÄRA det faktiskt var. Och att jag ska vara förbannat glad åt att sitta här just nu.

Det är väl det som kallas Perspektiv.