Bilj*vel

Vi har två bilar. En familjebil och så min lilla racer som tar mig till och från jobbet varje dag. Just det sistnämnda är praktiskt, eftersom jag hämtar på dagis och måste gå tidigare från jobbet är det skönt att kunna komma iväg snabbt och slippa passa bussar. Tid är väl det jag inte har så mycket över av, om man säger så.

Nu är det så att min lilla pärla börjar bli till åren kommen och i takt med stigande milräknare ökar också behovet av omvårdnat. De sista åren har det blivit allt från nya bromsrör och bromsbackar till nytt batteri, justering av lås, larm och tändkablar.

Som den gamla pensionär han är (11 år fakiskt!) har han också börjat ogilla minusgrader. Rejält. Sista köldknäppen tog extra hårt. Han har inte bara knarrat oroväckande när jag startat honom de sista dagarna, nu lyste han med den ilskna termometerlampan också. Efter att inte ens ha blivit körd under VAB-veckan gav han upp. Han vägrade a) att släppa in mig via förardörren och b) att överhuvud taget starta.

Eftersom jag - mirakulöst nog - fått tid på verkstaden för att fixa start-knarret skulle jag köra honom till verkstaden i söndags. Men det blev tji. Det blev bogsering. I tolv minusgrader och med nedvevat fönster för att överhuvud taget se något genom den frostiga rutan. Och en sak kan jag säga: jag gillar INTE att bli bogserad. Har ju Noll Kontroll över vad som händer. Särskilt när det blir rödljus. Och nedförsbacke! Nåja, fram kom vi och dumpade skrället utanför verkstaden.

Idag ringde verkstadsgubben. Jorå, han hade fixat tändkablar, batteri och även topplock som visst också var lite vajj på nåt sätt. Och så fyllde han på kylarvätskan, som var låg och orsakat termometerlampans blinkande. Och så bytte han olja, för där var det kondens.

Och, som en liten kontroll, kikade han under kåpan på kamremmen. Och den, mina damer och herrar, var HELT KAPUTT. Hade eventuellt hållt en vecka till, inte mer. Och när kamremmen pajjar, ja då pajjar hela motorn. Och det är inte billigt. Nu blir det en ny kamrem, och de små tusenlappar (närmare fem) som detta kommer att kosta är i-n-g-e-n-t-i-ng mot vad det skulle kostat om motorn verkligen skurit. Så istället för att sitta och muttra om att det kommer jäkligt olägligt och att vi förlorar pengar från renoveringsbudgeten ska jag kanske vara GLAD att jag slipper betala en helt ny motor. Eller en helt ny bil, vilket väl snarare varit aktuellt om kamremmen verkligen gått sönder.

Nä, jag har ju i princip FÅTT pengar till renovering om man tänker efter. (Sedan det här med att maken fått tandvärk och måste rotfylla lagom till renoveringen är värre för honom än för renoveringsbudgeten. Ju.)

Fast det kanske inte blir dom där Josef Frank-gardinerna precis just nu...