Östen är död

Alltså, det är konstigt när någon som alltid funnits går bort. Om det är en släkting eller vän är det oerhört sorgligt och ledsamt. Är det en offentlig person som man inte har någon relation till är det förstås också sorgligt, fast det känns liksom mer som ett störande element. Som när man letar efter en viss tröja i garderoben och kommer på att man kastat den.

Nu är Östen Warnebring död. Jag har aldrig lyssnat på honom, kan inte nämna titeln på en enda av hans låtar. Men han är/var en del av min världsbild, precis som Birgit Nilsson och Svullo.

Och nu är han borta. Knepigt. Och lite störande.