Stubbigt värre

Mycket förändras av att man får barn. Håret till exempel.

Under graviditeten var det tjockt och fint, kändes friskt och härligt. Lite som den gamla Timotejreklamen, den som minns. Sedan kom bebisen och man gick omkring i en amningsbubbla och brydde sig inte om vare sig hår eller annat.

Men sedan, när man började kvickna till och återvända till världen, DÅ hämnas håret att man inte tagit hand om det tillräckligt. Från det att lillen var tre månader tappade jag nog halva peruken. Jag ljuger inte när jag säger att jag fick stora tussar i handen varje gång jag duschade. Fulla borsten när jag kammade mig. Mina strån låg inte bara på kudden utan precis överallt i lägenheten. Not nice.

Nu har de tappade stråna börjat återvända. Som centimeterlångt stubb! Med resultatet att det i visst (mot-)ljus ser ut som att jag har en gloria runt huvudet. Herregud det ser ju inte klokt ut. Och med takten håret växer kommer det ta en fem-sex år innan det nått fullängd.

Om detta stod det inte i NÅGON av böckerna jag läste innan förlossningen. Konstigt.