Matissues
Under 5-åringens hela liv har mat varit en grej. Redan amingen var problematisk: jag hade inte mjölk så det räckte. Lillen var konstant hungrig innan vi kom på att stödmata med ersättning. Då blev det fridfullt i stugan.
Från det att han börjat äta "vanlig mat" har han varit - ska vi säga kräsen - med vad han gillar. Skeptisk till nyheter är bara förnamnet. Periodvis har det gått rätt så bra. Han har ätit bra både i fråga om mängd och i fråga om variation. Stundtals har det varit uselt då endast gröt och knäckebröd varit det som accepterats. Trogna favoriträtter har ratas, så vare sig pannkaka eller lasagne funkat.
Själv har jag alltid varit glad i mat. Jag tror att just denna skillnad från hur jag själv associerar och uppfattar mat är det som är gör att detta blir ett problem. För ett problem är det faktiskt för mig, och därmed blir det ju det även för honom.
Jag vet att det inte finns några barn som svälter i Sverige. Jag vet också att min son följer sin kurva perfekt. Han är livlig och energisk. Han får i sig det han behöver. Men det är väldigt påfrestande att i stort sett varje måltid innehåller större eller mindre moment av tjat, gnat, trugande och (tyvärr får jag erkänna) hot om indragna förmåner om han inte äter.
Taktiken har varierat. Från att helt ignorera till att berömma till att tjata. Jag har serverat specialmat, jag har serverat samma mat som vi vuxna äter. Mantrat är att det är ok att inte tycka om allt men att man måste smaka - annars kan man inte veta om man tycker om maten eller inte. (Barn behöver ju dessutom 7 ggr på sig för att tycka om en ny smak, har jag hört.)
Jag har läst på duktigt om hur jag ska förhålla mig till dilemmat och även talat med dietist. Intellektuellt VET jag hur jag ska agera, jag är inte helt pantad. :-) Ändå är det fundamentalt svårt att hantera. Förmodligen har det något med den nedärvda modersinstinkten att göra: att se till att ens avkomma överlever.
Jag vet att det förmodligen går över med tiden. Jag längtar efter att middagen kan bli den där mysiga stunden tillsammans där vi sitter och pratar och njuter av det fantastiska som jag lagat till just den dagen. Men avund ser jag vänner som snarare får avhålla sina barn från att äta FÖR mycket. Sjukt.
Kan det vara ett fenomen av 00-talet som passar in i samma fack som curlandet? Eller har det i alla tider varit en fråga som betryckt mödrar? Förmodligen.
Från det att han börjat äta "vanlig mat" har han varit - ska vi säga kräsen - med vad han gillar. Skeptisk till nyheter är bara förnamnet. Periodvis har det gått rätt så bra. Han har ätit bra både i fråga om mängd och i fråga om variation. Stundtals har det varit uselt då endast gröt och knäckebröd varit det som accepterats. Trogna favoriträtter har ratas, så vare sig pannkaka eller lasagne funkat.
Själv har jag alltid varit glad i mat. Jag tror att just denna skillnad från hur jag själv associerar och uppfattar mat är det som är gör att detta blir ett problem. För ett problem är det faktiskt för mig, och därmed blir det ju det även för honom.
Jag vet att det inte finns några barn som svälter i Sverige. Jag vet också att min son följer sin kurva perfekt. Han är livlig och energisk. Han får i sig det han behöver. Men det är väldigt påfrestande att i stort sett varje måltid innehåller större eller mindre moment av tjat, gnat, trugande och (tyvärr får jag erkänna) hot om indragna förmåner om han inte äter.
Taktiken har varierat. Från att helt ignorera till att berömma till att tjata. Jag har serverat specialmat, jag har serverat samma mat som vi vuxna äter. Mantrat är att det är ok att inte tycka om allt men att man måste smaka - annars kan man inte veta om man tycker om maten eller inte. (Barn behöver ju dessutom 7 ggr på sig för att tycka om en ny smak, har jag hört.)
Jag har läst på duktigt om hur jag ska förhålla mig till dilemmat och även talat med dietist. Intellektuellt VET jag hur jag ska agera, jag är inte helt pantad. :-) Ändå är det fundamentalt svårt att hantera. Förmodligen har det något med den nedärvda modersinstinkten att göra: att se till att ens avkomma överlever.
Jag vet att det förmodligen går över med tiden. Jag längtar efter att middagen kan bli den där mysiga stunden tillsammans där vi sitter och pratar och njuter av det fantastiska som jag lagat till just den dagen. Men avund ser jag vänner som snarare får avhålla sina barn från att äta FÖR mycket. Sjukt.
Kan det vara ett fenomen av 00-talet som passar in i samma fack som curlandet? Eller har det i alla tider varit en fråga som betryckt mödrar? Förmodligen.
Etiketter: familj, mat, älskade unge
posted by LaBello at 19:12
2 Kommentarer:
Du är verkligen inte ensam om problemet. Min systerdotter hade alltid stora problem med att äta och varje måltid var det tjafs och gråt. Men i 7-års åldern så gjorde man en grundligare undersökning och då såg man att hon hade så stora halsmandlar att stackarn inte kunde äta ordentligt. Efter operationen så stoppar hon nu gladeligen i sig allt, och det är en stor skillnad på allt, inklusive hennes ork. Ja, vännen, det är nog bara till att stå ut, och som du sa, han får nog i sig det han behöver.
jag tror våra mammor var lika "oroliga". Och eg så är det inte så konstigt att vi tjatar. redan när vi är gravida så är vi jagade av livsmedelsverket om vad vi ska äta så att det är bäst för barnet och sedan strösslas det råd på bvc i all oändlighet. Det var ju LAG att ha linfröolja i smakportionerna för att optimera fettintaget vill jag minnas. Vi har hjärntvättats lite tror jag med att det ska vara näringsrikt till 110%
Så eg var det inte så konstigt att mamma började varje telefonsamtal när jg flyttat hemifrån med "du äter väl ordentligt?".
Såg den här förresten i morgonens rss-flöde om barn och mat: http://blogg.sydsvenskan.se/dagensrecept/2011/01/16/sondag-161/
Skicka en kommentar
<< Home