NÄR?
Gårdagskvällens tjejmiddag var trevlig och intensiv, bollandes jobb och kärlek och allmänt skvaller. Likaså innehöll den ett graviditetsbesked.
Fan, det är så dubbelt. Självklart - S-J-Ä-L-V-K-L-A-R-T - blir jag jätteglad när en av mina vänner berättar att hon ska bli mamma igen. Samtidigt kommer det där stynget i hjärtat, den bittra känslan av orättvisa. Det har ingenting alls med E att göra, bara med mig och min egen situation.
Och jag inser ju att det är något jag måste lära mig att hantera, för det fullkomligt vimlar av stora magar och nyfödda bebisar omkring mig. Är ju på en sådan plats i livet. Magarna är värre än bebisarna. Antar att det beror på att jag verkligen såg fram emot att få vara gravid igen, riktigt längtade efter känslan och upplevelsen. Såg tom fram emot att få föda "på riktigt" (sonen kom ju med snitt).
Nu blir det inte så. Och jag måste bara komma över det.
Maken har gått vidare. Önskar att jag kunde anamma hans mycket sunda resonemang att "inte ödsla energi på att sörja sådant man inte kan få" och att istället fokusera på fördelarna i den situation som råder.
Själv tar jag små trevande steg in på Vägen Framåt, bara för att plötsligt upptäcka att den vägen inte alls ledde framåt utan bara runt och att jag står och stampar på samma jäkla fläck som innan.
Ja, tiden läker. Men jag vill inte vänta, jag vill att det ska vara bra NU. Att jag ska vakna i morgon, försonad med det framtidsscenario som ödet valt åt mig, glad och tacksam över livet. Inte bara trött, ledsen och håglös i ett tillstånd av ingenting.
Fan, det är så dubbelt. Självklart - S-J-Ä-L-V-K-L-A-R-T - blir jag jätteglad när en av mina vänner berättar att hon ska bli mamma igen. Samtidigt kommer det där stynget i hjärtat, den bittra känslan av orättvisa. Det har ingenting alls med E att göra, bara med mig och min egen situation.
Och jag inser ju att det är något jag måste lära mig att hantera, för det fullkomligt vimlar av stora magar och nyfödda bebisar omkring mig. Är ju på en sådan plats i livet. Magarna är värre än bebisarna. Antar att det beror på att jag verkligen såg fram emot att få vara gravid igen, riktigt längtade efter känslan och upplevelsen. Såg tom fram emot att få föda "på riktigt" (sonen kom ju med snitt).
Nu blir det inte så. Och jag måste bara komma över det.
Maken har gått vidare. Önskar att jag kunde anamma hans mycket sunda resonemang att "inte ödsla energi på att sörja sådant man inte kan få" och att istället fokusera på fördelarna i den situation som råder.
Själv tar jag små trevande steg in på Vägen Framåt, bara för att plötsligt upptäcka att den vägen inte alls ledde framåt utan bara runt och att jag står och stampar på samma jäkla fläck som innan.
Ja, tiden läker. Men jag vill inte vänta, jag vill att det ska vara bra NU. Att jag ska vakna i morgon, försonad med det framtidsscenario som ödet valt åt mig, glad och tacksam över livet. Inte bara trött, ledsen och håglös i ett tillstånd av ingenting.
posted by LaBello at 22:58
2 Kommentarer:
Kramar om!!
Alla har vi våra sorger i livet. Min är att jag är 33 år gammal, barnlös, singel och utan någon man att få barn med i sikte... Man får helt enkelt uppskatta det man har och inte sörja det man aldrig kan få. Jag förstår din sorg över att inte kunna få fler barn, och hur jobbigt det måste vara att kämpa mot den elakaste av sjukdomar, men tänk på allt du har också! En man som du älskar, och ett egenfött barn.;-) Kramar!
Skicka en kommentar
<< Home